Reflektion 3 inlägg 1 Carlgren/Marton

I boken jämför de lärarens extra belastning så som oron för pengar till skolan, konflikterna med elever, större klasser och mindre tid till att göra det man gjort tidigare med en kirurg som "ska operera en patient samtidigt som hon ska ta hand om 25 andra patienter med akuta problem."

Detta känner jag är väldigt oroväckande. Lärarna får högre och högre arbetsbelastning och mindre och mindre resurser. Det säger sig självt att det inte är hållbart i längden. Klimatet i världen har blivit hårdare och barnen blir tuffare. Jag gjorde vfu'n på en högstadieskola och förvånades över elevernas hårdhet. Hörde ett samtal mellan några killar i åttan där en blivit polisanmäld och hur de andra tyckte detta var lite fräckt. Hur ska vi kunna hjälpa barnen genom skolan och där skapa en tryggmiljö som många saknar hemifrån när klasserna blir större och lärarna tröttare. Det är viktigt att varje dag se alla elever/barn, men hur är det möjligt?
Hur ska man som lärare känna motivationen och inspirationen att varje dag ge sitt bästa för barnen, vilket jag tycker är vår skyldighet som lärare, medan arbetsbelastningen ökar och vi arbetar oss mot att sakta men säkert springa in i den berömda "väggen".